— — —
Bokhandelsmedhjälparen har på kvällen intagit ett aspirinpulver och nyser ut en lätt förkylning, medan han lägger sig till ro på ottomanen, där hans natt skall förflyta under drömmar, dels sådana, som alstrats av drag i uppackningsrummet, dels andra, som fötts av spekulationslusten, vilken är en för Bokhandelsmedhjälparen ny och märkvärdig känsla. Multiplikationsmaskinen går, och konsortiet, som han tillhör, sammanträder. Sex ögon lysa… Jaså, tänk… det var fint… Äntligen fri från den förbannade…
— Hör nu, varför står herr Dalin och tänker så mycket? Sa jag kanhända inte nyss, att Heine borde flyttas till hyllan vid klockan, yttrar chefen, bokhandlaren Ålsgård, med satirisk stämma
— Får jag kanhända be om en annan ton, herr Ålsgård! Jag är litet trött på den där tonen, svarar Bokhandelsmedhjälparen helt stilla.
— Jo, för all del, fortsätter chefen med höjd stämma. Jag skall tala i en helt annan ton, för jag är också mycket trött på er, och det vill jag bevisa genom att bevilja er fritt avtåg från och med i dag om en månad.
— Jag vore bra mycket tacksammare, svarar Bokhandelsmedhjälparen med köld, om herr Ålsgård kunde låta mig gå redan i dag. Jag måste nämligen sysselsätta mig litet med förberedelser till min pappershandel. Det är rätt mycket att stå i, när man skall öppna egen smutt…
Allmän häpnad… Nio gånger nio är åttioen… Fem och sex är elva, och två och elva gör tretton. Tretton gånger… Attisch! Tjo! Tretton gånger. Tjo, attisch!
— — —
Cigarrhandlaren vilar i sin breda träsäng och tänker. Han har redan i fantasien flyttat den lilla cigarrboden i Klostergatan till stora Allégatan och hänsynslöst sagt upp en där inhyrd konkurrent. — Jag protesterar, säger konkurrenten. Ni har inte rättighet… — Har jag inte rättighet, när jag äger huset? Jag behöver utrymme.
— Kollegialt…
87
