Nu i dagarna hade emellertid herr Renard hos ett flertal bekanta låtit meddela, att han hade fått ett nytt, betydande arbete färdigt, vilket han ämnade förevisa på sin ateljé för en del konstintresserade personer. En aftonstund stod plötsligt Eugen uppe i Karl Ludvigs dubblett, med en cigarrett i mungipan och ett utseende i allt så artistiskt, att ingen kunde tvivla på motsvarande inre utrustning.
— Hör du, Karl Ludvig, sade Eugen.
— Å du mår? hälsade Karl Ludvig något oroad, eftersom han i mån av guldtillförseln på börsen blivit något sparsammare och nu kunde förmoda, att artisten befann sig i hans dubblett för att söka få Karl Ludvig att utföra en av sina värdefulla skisser på avlånga papper — å du mår?
— Oui, jag mår väl, svarade Eugen och slog av cigarrettaskan på en av golvmattans rosor. Förträffligt! Men, hör du, en sak! Du förstår dig ju på mat?
Karl Ludvig stirrade förvånad på den avlägsne anförvanten och genmälde, under det hans ansikte antog en något högre färg.
— Mat! Ja, vesst! Dä gör väl alla.
— Å, sade artisten. Det är väl litet skillnad ändå. Jag kommer nämligen för att fråga dig till råds, för jag tänkte ha en liten artistfest på min ateljé. Som du väl har hört, har jag avslutat ett ganska vackert arbete.
— All sin dar! Dä har jag vesst inte hört. Jaså, har du det!
— Oui, så är det, svarade Eugen med stolt min och ögonen i taket. Jo, så råkar det vara. Men nu skulle jag, som sagt, ha en liten tillställning med ett par journalister och lite artistfolk, du förstår! Hur tycker du jag skall ordna det?
— Smörgåsbord, svarade Karl Ludvig med fast stämma.
— Javäl, javäl!
— Ansjovislåda. Små körvar. Sillsallat, fortsatte Karl Ludvig med ögonen i fjärran, lik en somnambul, som med anden omgriper milslångt från kroppen befintliga föremål.
— Tycker du?
— Hummer naturell. Inkokter lax i ringar. Räker på is. Brynta champignoner. Stekter njure,
— Fan, avbröt artisten. Stopp lite!
93
