— Sardiner i ölja, i ölja hör du! Inte i tomater, fortfor obevekligt Karl Ludvig, med en stämma, som majestätiskt ekade i hans två rum. Trevliga lökar mä köttfärs ini. Sa ja hummer?
— Ja, det sa du. Men…
— Kröstader mä svamp i. Sparrisömlett. Rökter lax virad i krumelurer mä skarpsås nereve.
— Nej, hör du, avbröt nu artisten den i trance försänkte Karl Ludvig. Hejda dig litet! Menar du, att jag ska ha ett så stort smörgåsbord?
— Ja vesst! Kan aldri bli för stort. Esses!
— Men varmrätt?
— Ska dä vara som medda eller som supé?
— Som supé blir det bäst.
— Behövs inte läggas tell så möcke då. Små köcklingar å sallat. Små lammköttletter mä blomkål å ärter. Lite stekter fesk. Stekt fesk å gött också! Dä blir nog en trevvli tellställning, den. Har du nörskt brännvin?
— Nej, svarade artisten, men det svenska duger väl.
— Gammelt nörskt ä bättre. Möcke bättre! Men vem ska laga all maten?
Artisten Eugen inhämtade, något oroad över Karl Ludvigs våldsamma inspiration, ytterligare några upplysningar i matväg, varefter han gick sin väg. När Karl Ludvig tagit adjö av anförvanten, försjönk han i tankar, men ryckte till och slog sig plötsligt för pannan med den knutna näven ett slag så kraftigt, att han kunde ha dignat ned för sitt eget våld. Därefter ropade han:
— Jag glömde! Esses!
Karl Ludvig skyndade till fönstret, som han öppnade, och stirrade med upphettat ansikte ned på gatan, dit artisten Renard efter ett ögonblick steg ut från portöppningen.
— Eugen, skrek Karl Ludvig.
— Oui, hördes artistens sonora stämma nere från gatan.
— Jag glömde! Kalvbräss mä ärter!
— Skönt, svarade artisten och avlägsnade sig mot hörnet. Men han hade knappast hunnit till gatukorsningen, där för tillfället trafiken var mycket livlig, förrän en väldig stämma skar genom bullret och skramlet:
94
