- 10
ville göra allvar av att »ta bort» prästerna, och visst komme ett sådant läge att bli många präster till frestelse. Men det nuvarande svenska prästerskapet skulle för visso i stort sett bestå i det provet. Ty prästen är präst, sedan han därtill blivit invigd; han är präst dag för dag och för hela sitt liv — inför sitt eget medvetande, vilket för honom betyder mer än mänsklig lag och andras åsikter. Hur stor evangelisk frihet de nuvarande prästlöftena än innebära ifråga om läroförkunnelsen; ifrån att var dag, som Gud giver honom, vara präst, giva de dock ingen befrielse åt den som en gång inför Gud och hans församling fått sig prästämbetet antvardat att förvalta det, Gud till ära och själar till salighet.
Det är kanske detta, att det livsomspännande uppdragets krav ständigt följer prästen som skuggan vandraren, som gör att han predikar både sämre och bättre än lekmannen. Sämre, ty därigenom kommer han att sakna detta barnafrejdiga mod att vittna om sig själv och sina erfarenheter av vad Gud gjort och gör i det egna livet, som utmärker den verkliga lekmannapredikanten. Och ehuru sådana »självvittnesbörd» ha sina stora faror med sig för den som avgiver dem, så utöva de på många människor en smittande kraft och hjälpa dem att fatta det andliga livet som en verklighet. Men också bättre, ty prästens känsla av kallets krav driver honom på ett särskilt sätt på djupet, ned till de paulinska, augustinska tonerna. De största väckelsepredikanterna finner man ej bland prästerna, men kanske de djupaste evangelieförkunnarna: män som, drivna av det egna prästerliga hjärtats förkrosselse, till sin egen tröst gripa efter en nåd, så överväldigande rik, att den räcker också för tjänaren med det höga uppdraget och det stora ansvaret.
