Sida:Kyrka-Teologi-Prästkall-PD.djvu/11

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
11

Dock, känslan av den egna ovärdigheten och otillräckligheten kan hos prästen icke förtaga känslan av hans ämbetes höghet. Tvärtom förstärka dessa två förnimmelser varandra ömsesidigt. Det vittnar därför icke, som man understundom menar, om ödmjukhet hos en präst, att han tänker ringa om sitt ämbete, eller, som man också på sina håll tycks föreställa sig, om högmod, att han sätter sitt kall mycket högt. Snarare gäller på båda punkterna det rakt motsatta.

Det finns i människornas värld, sådan vi hava den framför oss, intet rikare kall än prästens. Naturligtvis är det sant att ofantligt många enskilda människor i andra kallelser gestalta sitt liv rikare än enskilda män inom detta kall. Men vi tala icke därom. Vi tala om kallet som sådant.

Är då icke varje kallelse lika rik? Nej, varje kallelse är i sig själv lika hög, men icke lika rik.

Den evangeliska läran om kallelsen kom som en befrielse för ängslade sinnen, som sporde med vilka extragärningar de väl skulle kunna tjäna Gud. Men denna lära har mången gång pressats så att den blivit en karikatyr av vad den ursprungligen var. Först och främst har den i sin förvrängda form blivit en boja för många, som hindrat deras mänskliga rörlighet. »Jag gör alltid min plikt, men blott inom mitt distrikt.» Det blir något hårt och stelt över dessa demonstrativt kallelsetrogna människor, vilka så helt äro upptagna av att på utsatt tid hinna från Jeriko till Jerusalem och där omedelbart kunna taga itu med vad som hör till deras upplinjerade kallelse, att de ej ha tid att under vägen göra något »vid sidan av sin kallelse».

Men vidare är det också en förvrängning av läran om kallelsen, när man gått ända till förnekande av den särskilda rikedomen i vissa kall. När Luther sade att pigan, som sopar golvet, gör en Gudi lika behaglig gärning som