Sida:Kyrka-Teologi-Prästkall-PD.djvu/12

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
12

biskopen eller prästen, som tjänar vid altaret, så ville han därmed skapa rätt för varje kristen att stå direkt i Guds ansiktes fulla ljus. Han ville förmå envar att tänka högt om sin kallelse ur religiös synpunkt. Men det var icke hans mening att pigan — och hennes husbondefolk — skulle börja förneka att det är en rikare och större gärning än andra, ur livsinnehållets synpunkt, att i direkt kallelsetjänst i församlingen tjäna i ordet och vid altaret och i själavården.

Varken världen eller människolivet är anlagt efter allt-sig-lika-principen. Det finns höga berg och det finns små kullar, det finns snillen och det finns vanliga begåvningar. Så finns det också växlande grader i kallelsernas rikedom och rikast bland dem alla är prästämbetet. Däri ligger ingen orättvisa, ty Gud kallar genom sin försynsledning vem han vill att ingå i detta ämbete, och den han därtill kallar har intet att berömma sig av, men måste hava detta kallet med bävan och betala dess för andra okända glädje med för andra okända lidanden, dess söndagshimmel med ett lördagshelvete, dess umgängelse med det högheliga till andras hjälp med förfärande risker för sig själv.

Rikedomen i prästens kall kan belysas på många olika sätt. Man kan tänka på att prästen på ett omedelbart sätt har med människor, med levande själar att göra. I de flesta andra kall är det mestadels förhållanden, ting, organisationer, siffror, som man handskas med.

Den, vilkens kall här närmast kunde jämföras med prästens är den moderne läkarens, särskilt nervläkarens. Det är ju faktiskt så att för många sönderslitna människor i våra dagar har läkaren kommit att intaga den plats som prästen hade för deras likalidande i gångna tider. Det är nog många gånger ungefär samma livstragik som framlägges, samma själskval som blottas av den ena människan i