- 13
läkarens, av den andra i prästens rum. I somliga fall är läkarens hjälp bäst på sin plats, i andra prästens. Det finns nog fall, då en präst sagt till en lidande: »gå till en nervläkare!» Om någonsin en läkare sagt: »gå till en präst!» vet jag icke, tror det knappast, ty så långt har kanske den jämförelsevis unga nervläkekonsten icke kommit ännu, att den insett vilken läkekraft för sönderslitna sinnen kan strömma ur den objektiva förkunnelsen om Guds kärlek, om denna sker av en meddelare, som själv är fylld av subjektiv visshet.
Det djupast mänskliga kommer fram hos en människa först när hon ser sig själv ur den religiösa betraktelsens synpunkt. All i ordets sanna mening mänsklig gemenskap förutsätter därför till sist religiös gemenskap. Verkligt personlig beröring med varandra vinna icke två människor, förrän de båda träda över tröskeln till den värld, där de tillsammans förnimma Den Osynliges närvaro. Därför får den moderne nervläkaren, åtminstone så länge för honom själslivets yttringar blott äro resultat och reflexer av en inomkroppslig process, icke att göra med människan i människan så som prästen får det. Den ene sysslar med ett nervsystem, den andre upplever ett stycke historia med en människosjäl.
Det andra kallet som kunde dragas i jämförelse vore diktarekallet. I två avseenden kan jämförelse göras. Först och främst i fråga om det behandlade innehållet. Prästen föres, ja, tvingas till beröring med och bjudes ösa ur ett innehåll, så rikt att diktningen ytterst sällan omspänner det i hela dess vidd. Detta innehåll famnar mänsklighet och historia, folk och individer, det pejlar djupet i tillvarons hemlighetsfulla motsättningar mellan natur och ande, mellan ont och gott, det tränger ned i lidandets gåta, sorgens
