- 14
skymning och dödens natt, det omfattar människohjärtanas ädlaste kamp och djärvaste förhoppningar, livsförsoning, frid och salighetsjubel, det stiger upp till den segervissa tron på det himmelskt-jordiska dramats innersta mening, till det strålande hoppet om en tillkommande värld med dess oförgängliga liv, då gåtorna skola vara lösta och allt mörker skingrat.
Men prästens kall kan jämnställas med diktarens även i fråga om själva gärningens form. Och i det stycket är prästens kall rikare. Ty diktaren möter dock blott i fantasien de människor, som hans arbete avser, medan prästen står i omedelbar och levande beröring med människorna, en beröring, där det i gärningens stund strömmar en ström från hjärta till hjärta, flyger en eld från själ till själ. Intet annat kall kan låta en man uppleva vad prästen kan ge rum för, när i vissa besökelsestunder den andliga verkligheten ter sig för honom och dem han talar till och betvingar dem alla med sin övermäktiga gripkraft, — och prästen står där som dess budbärare och, själv ett instrument i den Mäktiges hand, känner sig brukad att spela på människohjärtanas djupaste strängar. —
Det som gör prästens kall så övermåttan rikt är att det på ett alldeles särskilt sätt till hela sitt väsen är ett tjänarekall. Det är ju synnerligen karakteristiskt, att i alla de olika benämningarna på prästens kall ingår beteckningen tjänare: Kristi tjänare, Ordets tjänare, kyrkans tjänare.
En präst skyggar tillbaka för att kalla sig Kristi tjänare och gör det blott vid de heliga handlingar, där dessas ritual lägger uttrycket på hans läppar, och han uttalar det då med en ilning genom sitt hjärta. Det finns ju intet
