Sida:Kyrka-Teologi-Prästkall-PD.djvu/17

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
17

predika inför våra dagars religiöst så differentierade församlingar. Stegen i predikstolstrappan kunna vara mycket tunga, ibland äro stegen upp de tyngsta, ibland stegen ned. När kyrkklockan ringer till gudstjänst, då skall prästen ha ett levande budskap att framföra, församlingen kräver det, han skall, oavsett hur han känner det, vilka genomgångar i sitt eget liv han just står i, vilken själens trötthet som än trycker honom. Han vrider sig kanske under bördan, han frågar sig: varför skall just jag nu tala till dessa människor, jag är just nu den minst värdige, den minst lämplige till det, jag ville gömma mig i hopen och tiga stilla och låta mitt hjärta storma ut eller min själ vila. Är det svårt att fatta, att han i sådana stunder måste ha den tanken: detta uppdrag är mig dock givet av Herren själv! Att det skänker en tröst och kraft, som intet annat kan ge, att hålla sig hårt och trängande nära denna visshet: jag som nu måste tala, jag får det ock, icke för vad jag själv är och har i denna stund, nej, trots detta, men för att denna tjänst är mig, just mig, anförtrodd.

* * *

Och denna tjänst är en tjänst som Ordets tjänare. Men detta ord är icke vilket ord som helst, det är ordet om Guds heliga kärleksvilja i Kristus, detta och ingenting annat.

Här är platsen att med största allvar få säga en sak: Det kan aldrig bli någon verklig förståelse mellan oss präster och de talesmän för det andliga nutidsläget, som nu från så att säga utomkyrkliga synpunkter undersöka kyrkans möjligheter att vara en andlig faktor i folkets liv, och till vilkas i och för sig så allvarliga ord vi nu lyssna, förrän dessa inse, att vi betrakta just detta bestämda budskaps förkunnande som det centrala i vår gärning. Vi äro Ordets tjänare, icke dess