- 20
råhet, som man inte vill vara med om, att sätta spettet i de minnesrika murarna med deras storvulet naiva symboler och deras förnäma patina — estetiskt förnimmande människor, som inte efter åratal upphört att frysa av ett tillfälligt besök i en av vår »protestantiska» kyrkas gudstjänster, men som känt sig så gripna av mummelkörerna inför den brokadklädda madonnabilden i någon romersk kyrka, att de avsluta alla samtal om religion och kyrka med det minnet — den talrika skara, som älskar att på ett prononcerat sätt kalla sig själva nutidsmänniskor, och för vilka kyrkan är en enda stor anakronism, en förvaringsplats för vittrande dogmer, ungefär lik ett gråstensmurat gammalt magasin, fullt av förbrukade möbler, som snart skola säljas på auktion — missionsförbundare och sektfolk, som i »statskyrkan» se en obiblisk tillställning, som blandar ihop kristendom och världslighet, Guds barn och världens barn — renläriga socialdemokrater, som äro övertygade om att folkets frihet och lycka kräva att den reaktionens borg, som kyrkan är, voteras bort, att det bidrar till att få ljus över landet, om de gamla kyrkohusen göras om till föreläsningssalar, och att pengarna, som kyrkan kostar, bli nyttigare använda till att bekosta föredrag i allmänbildande ämnen — vänstersocialister, som känna sin revolutionära ställning förplikta sig att icke glömma bort att då och då över den svenska kyrkan i hennes beskedlighet och stillsamma gärning slunga ut det »écrasez l'infâme», som Voltaire en gång ropade mot sin tids makt- och våldsbrukande romerska kyrka — alla dessa fråga med skilda tungors ljud: hur kan man våga att om kyrkan i vårt land föra en så hög bekännelse, hur kan en människa ha panna att kalla det en rikedom att vara denna kyrkas tjänare? På vilken ståndpunkt man än står, kristen eller icke-kristen, måste man ju, menar man, se att ställningen som kyrkans tjänare icke kan vara annat än en
