Sida:Kyrka-Teologi-Prästkall-PD.djvu/21

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
21

boja, en börda, en samvetsförkränkelse, så att det är svårt att förstå hur en man, som sätter minsta pris på andlig frihet, som vill uträtta något med sitt liv och som älskar personlig ärlighet, kan stå kvar i den ställningen.

Till en början vilja vi till alla, som kasta dessa frågor emot oss, rikta en motfråga: Då man finner oss, trots att dessa undrande invändningar och föraktfulla beskyllningar naturligtvis göra oss ont, dock »hålla ut» i vår ställning, borde man icke känna det som en enkel mänsklig plikt att fråga sig, vad det väl är som kan förklara detta, om det icke kan finnas andra förklaringsgrunder än andlig förkommenhet och förslöade samveten. Vi ha rätt att ställa åtskilliga av dem, som nu tala och skriva sina meningar om vår kyrkas präster, inför den plikten. Vi göra det icke i någon ynklig självmedömkan, icke under någon ödmjuk bön om »mildare behandling», vi göra det i den ärekärlek, som har sitt berättigande i varje manligt hjärta, även det som bor under prästrocken.

Vill man förstå vår ställning, så har man att utgå från att kyrkan, just vår kyrka, där hon arbetar i den tunga och grova verkligheten, för oss är en religiös gestaltning. I vår syn höra de tre oskiljaktigt tillsammans: Kristus, Ordet, Kyrkan.

I många av våra katedraler finnas målade fönster med scener ur den heliga historien. Betraktar man ett sådant fönster på så sätt, att man har skymning på andra sidan, så blir det hela blott ett virrvarr av ljusare och dunklare glasbitar. Men står man så, att man har det starkare ljuset på andra sidan målningen, inne i kyrkan när soldagern faller in eller utanför henne, när hon strålar av ljus, så sammanfoga sig alla dessa olikfärgade stycken till en tavla, full av mening och skönhet.

Det är med hela vår kyrka som med ett sådant korfönster.