- 26
borde göra sig så fri som möjligt från staten. Ju förr man på ledande politiskt håll gör sig av med illusionen, att kyrkan är tiggerskan vid statens dörr, som anhåller om nåd att få leva och som i lamslagen passivitet bidar det öde, som man tillämnar henne, dess bättre. Om hon också genom rena våldsåtgärder skulle berövas sin egendom ja sina tempel, så kan väl detta medföra en tillfällig kris i hennes verksamhet med nästan totala sönderbristningar på många punkter, men det betyder icke hennes »avskaffande», ty hon skall leva så länge det evangelium, som skapat henne och håller henne vid makt, fortlever. Och de som nu på sin väg mot denna ordning något ironiskt trösta oss med att en så helt till sina egna andliga resurser hänvisad kyrka ju komme att bli friare och kampdugligare, skulle kanske efter en tid märka att de blivit sannspåddare än de själva trott — eller måhända önskat. Dessa ord äro icke att betrakta som övermod utan som ett uttryck för det segermedvetande, som är oskiljaktigt från kyrkans väsen, så framt hon icke vill förneka sig själv.
Men kyrkan önskar ingen strid om makt. Hon önskar blott att få fullgöra den gärning för vilken hon är till: att förkunna evangelium. Vi tala om evangelium. Andra tala om hävdandet av den andliga verkligheten. I grund och botten torde de båda uttrycken avse samma »verklighet». Det är nödvändigt i nuvarande läge att denna verklighet blir hävdad, känd, erkänd, icke teoretiskt blott, men så att den får gripa människorna, bli en verklighet, som de på blodigaste allvar räkna med i sitt praktiska liv, i sina känslor, sin livsgestaltning och sina enskilda viljeyttringar, kuvade av dess suveräna anspråk. Däri fattas ännu mycket även hos oss alla, som skriva och läsa i diskussionerna om det andliga nutidsläget. Får man icke till sist det beklämmande intrycket, att vad som kommer fram är
