- 29
Så ligger då här framlagd ännu en »bekännelse», ännu ett »vittnesmål» till undersökningen om det andliga nutidsläget och kyrkan.
Och nu till sist blott en sak. Man kan säga: det som här mött har mera varit en idealbeskrivning än en verklighetsskildring. Om man därmed menar att här saknats en skildring av kyrkans fel och brister och av prästernas synder och försummelser, så beder jag än en gång att ingen må tolka frånvaron härav i denna artikel som bristande lust att vidgå och bekänna sådana. Men syftet var just att söka angiva hur en präst ser på kyrkan och prästkallet, när han ser till deras väsen för att därav hämta bestämda ideal för sitt liv och sin verksamhet. Och det är sådana ideal vi måste äga, eljest flyter allt sönder i ett kastande hitåt och ditåt. Det går icke att taga alla utifrån framställda önskemål som riktlinjer. För övrigt är skaran av dem, som framställa dessa önskemål, bra lika barn, som leka på torget och än begära dans och än sorgesång, men icke äro nöjda med någondera. Om prästen enkelt predikar evangelium, begär man utredningar om de tankeproblem, som sysselsätta nutidsmänniskorna. Om han ger teoretiskt hållna predikningar, så förklarar man, att man väl dock icke går i kyrkan för att höra resonemang, utan ett enkelt Guds ord. Om han predikar centralt religiöst, så saknar man under kyrkans valv kontakten med de sociala spörsmål, som därute i det brusande livet sluka intresset. Om han predikar socialt, så talar man om att man i kyrkan dock har rätt att söka vila undan dagsfrågorna. Man stöter sig på att vår evangeliska kyrkas predikan och gudstjänst äro så dogmfyllda — och talar varmt om den gudstjänst, som är byggd på transubstantiationens och mässoffrets dogmer. Exemplen kunde mångfaldigas. Nutidsläges-diskussionen är ju för övrigt i sig själv ett rätt gott exempel
