- 34
tvehågsen eller orolig inför analys, som syntes upplösa till intet fakta, väsentliga för min kristna gudstro, har jag städse funnit, att felet var ej hos vetenskapen själv, utan ett fel mot vetenskapens verkliga anda, brist på sinne för verklighet och liv, för historiens verklighet, för människornas egentliga liv. Därför kan jag tryggt, av egen erfarenhet, säga till eder, M. H.: icke mindre vetenskap, utan mer vetenskap, djupare verklighetssinne, allvarligare granskning, ty då kommer ny klarhet och med ny ödmjukhet ny styrka. I den nöd och vånda, i vilken tilläventyrs ungdomlig sanningskärlek bragt eder inför de verkliga eller falskligen uppgjorda motsatserna mellan hävdvunnen tro och den teologiska forskningen, vill jag icke varnande visa eder Petrus på vattnet, färdig att sjunka, utan uppmuntrande vill jag peka på Paulus, jagande framåt mot målet, räknande allt, även fäderneärvda ärevördiga meningar, såsom en förlust, emot den överväldigande storheten av kunskapen om Herren Kristus Jesus. Jag måste lyckönska eder till den stora förmånen att i denna tid få syssla med de ämnen, som djupast beröra människornas liv.
Jag lyckönskar eder i synnerhet till edert kommande kall såsom religionens tjänare hos vårt folk. I fån bliva vittnen till evangeliets kraft att döma, krossa, förödmjuka, att upprätta, hjälpa där hjälp var ute, trösta där tröst tröt, att giva mod att leva, mod att dö. I skolen vara sanningens orädda tolkar utan mannamån och vårt folks andliga hjälpare, ej påträngande, ej inställsamma, men allom tillgängliga, fria från all byråkratisk stelhet — ty är du för stor för att befatta dig med den minste, är du för liten för att vara präst — älskande ej bekvämlighet utan människor, ej mänskligheten utan människorna, våra bröder, som sträva runt omkring oss och som gömma bakom skiljemurar, bakom ömtålighet eller otillgänglighetens harnesk, hjärtan, som
