Sida:Kyrka-Teologi-Prästkall-PD.djvu/5

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Om kyrkan och prästkallet.

Av Axel Lutteman.

Det mest glädjande i diskussionen om »det andliga nutidsläget och kyrkan» är att de flesta, som uppträda i den, så oförbehållsamt släppa till sig själva: man bekänner, vittnar och predikar, var och en på sitt sätt och från sina synpunkter.

Då så många av vittnesbörden även innehålla temperamentsfulla och färgstarka personliga värdeomdömen om vår svenska kyrka och hennes prästers ställning, så kan det kanske — så har jag tänkt mig — vara av ett visst värde, om i den vittgripande debatten som ett ferment kastas in också en bekännelse om hur en präst ser på denna kyrka och sin tjänst inom henne.

Jag skulle därvid vilja få mitt inlägg så format, att det både bleve alltigenom personligt och samtidigt ett något så när typiskt uttryck för den grundsyn, som i det stora hela torde vara gemensam för alla de präster i vår kyrka, som räkna det som sitt livs rikedom, att de blivit präster.

Jag önskade, att jag med ord, som man kunde känna äkta nog för att vilja lyssna till dem, kunde nå alla dem som i vår kyrka se blott en snart fallfärdig statsinstitution och i hennes präster legotjänare, som med förslavade sinnen eller sjuka samveten av slöhet eller tarvliga brödintressen klamra sig fast vid sin tjänst hos denna döende makt.