- 6
Jag önskade jag kunde till dem förmedla åtminstone ett intryck av hur vi känna det, då vi i denna kyrka se en av oförgängligt liv genomströmmad Gudsskapelse, ett levande samfund, som har en underbar framtid likaväl som en mäktig historia, ett samfund med så höga mål, att det för en man måste stå som en helig förmån, att hans liv länkats så att han får ge detta samfund sitt livsarbete.
Det är icke svårt att ana, att redan dessa inledande ord ha varit mer än nog för att hos en stor del av denna boks[1] läsare väcka ovilja mot detta inlägg. Den talrika församlingen på domaresätena menar sig ha rätt att kräva, att om en präst över huvud skall uppträda i tänkande nutidsmänniskors diskussion i dessa stycken, så bör han åtminstone först ha tagit av sig kaftanen och »klätt om sig», och inte komma »som präst». Är han så villig att riktigt kraftigt och utförligt gå igenom alla kyrkans fel och brister, så kan han ju sedan i några slutord få peka på, att det väl också finns ett och annat av värde i det gamla förfallna huset, som även kan motivera att man står kvar i dess tjänst.
Men att komma med sådana ord, som här redan skett, om kyrkan och med kyrkan synbarligen mena »den lutherska kyrkan i vårt land» — »Den svenska statskyrkan?!» — och tala på detta sätt om prästens kall och tydligen mena »våra dagars statskyrkopräst», det stöter ju på en förstockelse och ett övermod, som måste mana fram varje förnuftig människas ovilja!
Nåväl, vi rädas mångfaldiga gånger mindre oviljan än vi avsky den nedlåtande medömkan eller den svala välvilja, som vinnes genom att tala blott vad en rådande opinion anser tillåtligt.
Men för övrigt våga vi kalla det en felaktig slutsats att tala om förstockelse, därför att vi mitt i denna ström av
- ↑ »Det andliga nutidsläget och kyrkan» III. Se förordet.
