- 9
falla självförsvarets vapen oss ur händerna. Man kommer då in i en allvarets rymd, där även de starkaste domsord från andra blott förnimmas som ekon av anklagelser, som ropa i det egna bröstet, och där de många domssägarnas kanske subjektivt oberättigade ord få ett objektivt berättigande, som lägger ens mun i stoftet.
Prästens liv, om han helt vill något med sin gärning, är rikt på smärta, och ingen, som rädes eldens och blodets färg över sina så snart förrunna jordeår, bör välja det livet. Den djupaste smärtan däri är ej den av andra lättast igenkända: att mötas av den självtillräckliga bildningens ironiska överseende eller halva misstro: kan en präst vara en ärlig karl? — ehuru jag minns, hur två bortgångna vänner, som man med Emilia Fogelklous beteckning skulle kunna kalla sockenhelgon, fastän de voro präster och icke hantverkare, Harald Myrtenblad och Wilhelm Ahlgren, marterades av detta. Ej heller är det den av prästen själv så ofta kända: den bittert ringa frukten av årslånga ansträngningar, när han ömsom i trötthet, ömsom i vånda frågar: Herre, vem tror vår predikan? Nej, den djupaste smärtan i prästens liv är insikten om klyftan mellan ideal och verklighet i den egna livsgärningen, för prästen så mycket starkare känd än för andra, eftersom idealet för honom blivit nära och oskiljaktigt sammanbundet med det verkliga livet genom en helig vigningsakt.
Med detta sammanhänger att prästen icke kan byta om kall, som andra göra, om ett slags arbete synes dem för krävande. Naturligtvis kan han det efter mänsklig lag. Det finns ju just nu folk i vårt land, som t. o. m. umgås med planer på att söka få stiftad en lag, som säger att prästerna skola inom en viss tid »byta yrke»,. Det betyder ingenting i den här saken, om man stiftar en sådan lag eller ej. Naturligtvis kunde det bli svårt nog, om man med olika medel
