Öfverallt nöd och elände. Byns rikaste bönder kunde knappast reda sig. Hvad skulle då den fattige Vasili Ivanitsch taga sig till? Att lägga sig ned och dö hungersdöden, hvad återstod väl för honom annat?..
Han rådgjorde med sin hustru Arina. Ännu fans måhända en utväg, den sista, och den måste tillgripas.
I en annan by femtio verst borta bodde en aflägsen slägting till Arina, en mycket rik bonde. Hos honom skulle man söka hjelp. Man hade icke mycket att hoppas, ty han var känd som en hårdhjertad girigbuk. Men det gälde ju lifvet och icke endast två lif, ty i stugan fans förutom far och mor en hel barnskara.
Arina, till ytterlighet medtagen af nöd och svält, anträdde sin tunga vandring. Det gick långsamt, men hon kom dock slutligen sent en afton fram till målet.
Den första hon råkade på, var en ung qvinna.
— God afton, helsade hon.
— God afton, hvem söker du? svarade den unga qvinnan och blickade medlidsamt på Arina, som knappast mera kunde hålla sig upprätt.
— Är han sjelf hemma? frågade Arina, knapt hörbart.
— Nej, han har gått ut. Men hvad vill du? Du har kommit långt ifrån…
— Från Berendjava…
— Det är en lång väg dit! Du har säkert kommit för att begära eller huru?..
— Jag behöfver hjelp. Vi hafva det så svårt, så… Derhemma svälta barnen… Herre Gud ändå…
Arina brast i tårar.
— Lugna dig, kära vän, lugna dig! Kanske det nog går bra…
