— Tror du han hjelper då? frågade Arina mellan tårarne.
— Nej… ja… jag vet inte… tror det knappast. Här var i dag tre bönder, alldeles utsvultne.… Han körde bort dem. Ni vill bara stjäla, röt han, era landstrykare, packa er bara bort så fort som möjligt!…
— Jag skall ändå vänta på honom, han kan väl inte behandla en slägting på samma sätt.…
— Dröj då tills han ätit qvällsvard, kanske han då låter tala med sig…
Snart kom han också hem, den dryge bonden Platon Parfentjeff. Han tycktes vara på dåligt humör. I barsk ton befalde han fram sin qvällsvard. Med detsamma observerade han Arina.
— Aha! en slägting, ser jag! Stig fram, min sköna, och sitt inte der i knuten!…
Arina steg upp från sin plats. Hon tog ett par steg framåt, men så vacklade hon och föll ned på knä.
— Platon Parfentjeff, utbrast hon och sträckte mot honom sina armar, tänk på mina små och låt inte dem svälta ihjäl!… För Guds skull ber jag er…
Hon släpade sig fram på golfvet och omfattade hans knän.
Han sprang upp från sin plats.
— Jaså! Du har kommit för att tigga!… Har jag kanske samlat pengar för er räkning?.. Nej, dem har jag sjelf förtjenat, hvarför har ni inte gjort detsamma?… Bort med dig!…
— För Jesu Kristi skull…
— Är det kanske mina barn! röt Platon Parfentjeff ursinnig. Nej, dina äro de, tag sjelf hand om
