Hon var försvunnen, blef svaret.
Platon Parfentjeff var tillintetgjord.
— Aldrig blir jag mera frisk, sade han, om jag inte får bedja henne om förlåtelse. Jag har alltid varit hjertlös, och nu straffar mig Gud …
⁎
Arina hade omsider hunnit hem, men lifsgnistan var i det närmaste utslocknad. Och tröstlös var anblicken i hemmet. Mannen hade man funnit död på steppen, sedan han åt barnen samlat så mycket han kunnat för de närmaste dagarne. Sjelf hade han gått ut för att söka arbete, men på vägen hade krafterna svikit honom, och han hade dött som tusental andra hungersdöden …
På golfvet i stugan lågo barnen halfdöda af hunger. På ett dygn hade Arina sjelf ej smakat någon mat. Det gick rundt i hennes hufvud … Hon visste sjelf ej mera hvad hon gjorde …
Hon kyste barnen det ena efter det andra .… hon hade fattat sitt beslut.
Hon började söka. Hittade ett par vedträn, samlade ihop trasor, kastade dem i ugnen och tände eld på dem. Spjället drog hon väl till och dörren stängde hon omsorgsfullt.
Hon kyste och smekte barnen än en gång, så lade hon sig jemte dem på golfvet … Hon ville inte att de små skulle dö af hunger …
⁎
