det tillfälliga träsket och gifva lif åt den eljes fredliga och stilla nejden genom sitt pipande, smattrande och kacklande. Dock stanna de ej länge der, när de finna, att vattnet på ängen minskas, utan försvinna åter lika hastigt som de kommit
Den stilla bygden är för öfrigt i söder och öster omgifven af skog, som är ännu rätt hög, tät och vördnadsbjudande samt mycket rik på villebråd. Harar, tjädrar, orrar, hjerpar och ripor få här vara ganska ostörda, emedan högst få af ortens befolkning syssla med jakt och djurfångst.
I denna ensliga och stilla bygd föddes på 1830-talet Karl Bjurnäs. I barndomen berättade för honom en fantasirik moder sagor och sägner om rika bergtroll, om skogsjungfrur och skogsrår, som icke släppa hem den gosse eller yngling, som de lockat till sig, förrän det ringes heligt på lördagsqvällen, om skatter, som troget bevakas af fula och grymma drakar, men hvilka skatter de nödgas lemna om man med ofrånvända ögon lyckas gå rakt på den eld, som nattetid brinner öfver drakagömman, och kastar något slags metall i lågan.
Karl Bjurnäs var enda barnet. Han fick derför under sin uppväxt ständigt vara ensam i sina lekar. Sålunda lärde han sig att älska ensamheten och blef både under sin ungdomstid och hela sitt lif en enstöring. Han deltog ej i ungdomens vanliga nöjen, ehuru han nog skulle haft tillfälle dertill, då han blef äldre, om han blott velat söka upp sådana. Men han hade intet intresse för dylika förströelser. Han nära nog skydde umgänge med menniskor. Ute i det fria tillbragte han sina lediga stunder både helg och söcken. Så snart han blef fri från arbete och sysselsättning i
