hemmet, sökte han upp skogens ensamhet. Der kunde han sitta timtal och lyssna, huru nordens näktergal, talltrasten, slog sina drillar i kapp med bofinken, grönsiskan och andra nordens sångare. Tidigt om vårmorgnarna smög han sig stundom ut före solens uppgång för att få höra, huru haren med sitt popopo lockade honan till sig, eller huru tjädern och orren höllo sin vilda lek, så att det ekade i skogen. I en skogsbygd uppväxte han, skogens sagor hörde han förtäljas i barn- domen, derför lärde han sig älska lifvet i skogen. Dit drefs hans håg ständigt. Der kunde han sitta så länge, tills hungern dref hem honom eller de hemmavarande blefvo oroliga och måste söka upp honom. Ingen skytt blef han likväl. Fåglarna och skogens djur voro hans goda vänner, men skjuta sina älsklingar ville han icke. Han ville blott höra och betrakta dem.
Då han blef äldre och måste börja regelbundnare deltaga i den gårds arbeten, som han sjelf skulle öfvertaga, blefvo hans vandringar i skogen allt sällsyntare. Men han sökte fortfarande ensamheten och fann sig alltid bäst allena. Uti sällskap var han sluten, allvarlig och mystisk samt talade sällan, men om man öfverraskade honom allena i skogen, kunde man få se honom i den gladaste sinnesstämning. Han försökte härma djurens läten och fåglarnes sånger. Då han var ute på fältet med andra eller vandrade efter landsvägen, hörde man honom också tala högt för sig sjelf, ja han kunde stundom utbrista i ett ljudeligt gapskratt. Då man frågade honom: „Hvad skrattar du åt, Karl“, fick man oftast svaret: „åt ingenting“. Stundom var han dock mera öppenhjertad och lät den frågande veta, hvaråt han skrattade. Likväl voro hans svar vanligen
