så korta och dunkla, att man icke blef just mycket klokare af dem. En gång hade en äkta man i någon bekant granngård gifvit sin hustru en örfil, en annan gång hade någon snafvat och fallit eller något liknande inträffat. För dylikt drefvo spefoglar gäck med honom. Detta hade till följd, att han blef mera sluten och tystlåten än förut samt yppade sällan, hvad han såg eller tänkte på. Han lefde liksom i en annan verld, och hans omgifning förstod honom icke. Han arbetade med sina händer och sin kropp helt mekaniskt, men hans tankar och hela hans själ voro på en annan ort långt borta från det ställe, der hans kroppsliga hydda befann sig.
En gång var Karl Bjurnäs på skomakeriarbete hos bonden och skeppssmeden Jakob Ribacka i Petalax' Nyby. Han var nemligen en dålig pjäxskomakare och kom på beställning hem till gården. Det var en höst i början af 1850-talet, då han hade blifvit bestäld till nämnda Ribackas gård för att sy pjäxor. Samma höst hade tre af Ribackas söner bygt sig en egen skuta och afseglat med den söderut till Helsingfors, såsom de hade gjort flere gånger förut. Höstmörkret hade redan inträdt och stormarna begynt rasa. En dag, när Karl Bjurnäs sitter vid sitt arbete framför ett fönster i Ribackas stuga, utbrister han i ett ljudeligt gapskratt. Husbonden frågade då af honom: „hvad skrattar du åt, Karl?“ Omedelbart svarade han: „Smedinas pojkan (smedens pojkar) stötte på nu.“ Någon vidare förklaring gaf han icke. Emellertid lade Ribacka på minnet, hvilken dag och timme detta skedde. Några dagar senare var det tröskning i samma gård och Karl deltog också i riarbetet, emedan det var brist på arbets-
