folk. Han tröskade som alla andra, men tyst och sluten. Så länge ett nytt lag sädesband uppsändes från rien och utbreddes på loggolfvet, stälde han sig i gluggen och väntade. Bäst som han stod der och stirrade, slog han till ett gapskratt. Då man frågade honom, hvaråt han skrattade, svarade han: „Jo, Smedinas pojkan hissar opp halmtoppun (toppen) i masten nu.“ Det märkvärdiga yttrandet fäste sig i alla de närvarandes minne. Man måste ofrivilligt komma att tänka på, att någonting hade händt bröderna Ribacka och deras fartyg.
Några veckor förgingo, utan att någon underrättelse kom från de bortavarande. Men då kommo de en dag helt oförmodadt hem landvägen från Helsingfors. Anledningen till deras hemkomst denna väg var, att de stött på grund i Hangötrakten och varit tvungna, sedan de med knapp nöd kommit till Helsingfors’ hamn, att sälja sin skuta. De hade mycket riktigt enligt sjömansbruk hissat upp en halmtapp i masttoppen för att tillkännagifva om fartygets försäljning. Allt öfverensstämde med dag och timme, såsom Karl Bjurnäs hade sett och förutsagt. Han hade förut hållits för „smårolig“ eller litet fånig, men nu blef han ansedd för underlig. Man visste nu säkert om honom, att han hade sett i syne eller andanom. En del menniskor, som förut drifvit gäck med honom, begynte härefter nästan frukta honom, ja till och med hysa ett slags vördnad för honom.
Litet före hans tid fans ännu ett annat original i församlingen. En Odert Åmossa var mycket processlysten och hade en långvarig rättegång med häradshöfding S:m, som var hans rågranne. Den förre an-
