„Jag tänkte bara gå in någonstans och se, om jag kunde få en docka åt lillan, flickan min, för hon ä’ sjuk stackarn, och hon längtar så förinnerligt efter en sådan leksak.“
„Nå, det hinner du väl med ännu. Ser du, jag tänkte som så, att eftersom vi nu träffades, så kunde vi gå in på ölkällaren här bredvid och ta’ oss ett glas, för att önska hvarandra god helg. Hvad säger du om det?“
„Åh-jo, det är ju långt till middag och hemdags ännu, så nog hinner jag till dess få hvad jag ska’ ha från bodarne, alltid. Jag har kälken med torguppköpen i förvar hos Westerbergskan, hon som säljer kött, och der kan den ju bli så länge.“
De stego ned i ölkällaren. Den mörka, dystra restaurationslokalen var uppfylld af tobaksrök och kring borden dernere sutto en mängd ölkonsumerande källarkunder i ett dimdunkel, som gjorde dem mer än svårigenkänliga.
Här upptäckte de nyss inträdande skärgårdsborna ändock tvenne gamla bekanta från hemtrakten. Dessa befunno sig redan i en temligen långt framskriden lifvad sinnesstämning.
Man tog emot helgen med godt humör, tycktes det. Man hade så mycket att delgifva hvarandra rörande det dåliga fisket under sista sommaren och andra förhållanden och omständigheter.
„Ja, se fisket, det sku’ sannerligen inte föda sin karl numera“, utlät sig en rödskäggig äldre man i sällskapet.“ Hade vi inte stadsherrskaperna, som hyra sig in hos oss för sommaren, så vete tusan hur man eljes sku’ få lifvet fram.“
