sjuk, stackars liten. Men ni kan inte tro, hur hon längtar efter er och dockan, som hon vet att ni har med er från stan!“
„Dockan!“ utropade fiskaren.
Han erinrade sig nu, att han ändock glömt att köpa en docka åt sitt sjuka barn. Det var det glada, uppsluppna sällskapet i ölkrogen, som hade kommit honom att förgäta hvad han lofvat medföra hem.
Med en hastig rörelse vände han om kälken.
„Adjö mor, lycka till god jul!“ ropade han åt gumman, hvilken förvånad stirrade efter honom, och så skyndade han med stormsteg tillbaka mot staden
Der voro lyktorna redan tända och från de högre belägna husen inom kampområdet såg han ljusen tindra i fönstren.
Han påskyndade stegen med sådan fart, som om sjön öppnat sig bakom honom, och det räckte ej heller många minuter, innan han åter befann sig på de upplysta och folkrika stadsgatorna.
Här uppsökte han en ryssbod, hvarest han tillhandlade sig en docka, klädd som rysk amma i bjerta färger och med högröda kinder. Han placerade leksaken i godt förvar innanför sin skinnväst, och så företog han för andra gången färden mot hemmet.
Det hade mörknat och snön föll i täta flingor.
Kommen till Sandviksstranden, hörde han hurusom tvenne samtalande, hvilka begagnade sig af isvägen, voro i ordvexling med hvarandra.
„Ett säger jag dig, Janne, och det är, att du inte ska‘ tro alltför mycket godt om Erik från Alholmen, för det är gammalt som gatan, att „den som sviker i dryckjom, han sviker också i andra styckjom.“
