I och med detsamma som den misstrogne kamraten yttrade detta, hade de närmat sig en utskjutande bergklack vid en holme, der flödvatten samlat sig kring stranden. Den knäsvage gjorde en öfverhalning, och der låg han pladask i flodvattnet.
Erik skyndade att förhjelpa den ömkligt huttrande och frysande kamraten på benen, hvarefter han med hjelp af dennes kamrat fick honom på sin egen kälke.
Och sålunda fortsatte de färden, under det att den knäsvage och frysande bråkmakaren på lämpligt sätt blef frambefordrad af Erik.
„Huu! Jag fryser så, utlät sig den på kälken befintlige. „Vill ni göra mig en tjenst, govänner, så söka vi opp Mössenholmsfiskarn. Vi ä’ ju inte långt derifrån. Der kunde vi få oss litet varmt till bästa. För det ska’ jag säga er, att jag bestämdt inte kommer hem med lifvet, om den här välsignade frossan får ta öfverhand.“
De stannade och Erik och den andre begynte rådslå. De funno också för bäst att villfara den frysande drucknes önskningar.
De befunno sig snart vid Mössenholmen. Skenet från en dugtig stockeldsbrasa spred sig genom fiskarebostadens fönster.
De anländande färdmännen blefvo varmt och vänligt mottagna af den fryntlige Mössenholmsfiskaren och dennes hustru.
Då den druckne nu sålunda åter befann sig på stolen framför spiseln i den varma stugan, begynte han krya till till sig. Och hans frikostighet och frispråkighet begynte åter göra sig gällande.
