Sida:Lördagsqvällens jul- och teater-kalender (Hfrs, 1891).djvu/127

Den här sidan har korrekturlästs
109
Lillans julgåfva.

„Det är inte julafton för roskull, ska’ jag säga. Se här har jag litet förning med mig från staden. Det här, ser ni, ä’ något som ska’ värma opp oss allesamman, och det ända intill hjertrötterna!“

Erik fann också, att en och annan klunk ur flaskan möjligen inte kunde skada den frusne kamraten, hvarför han ej heller brydde sig om att motsäga honom.

Flaskan anlitades flitigt. Men det räckte ej länge innan han märkte, att hans båda färdkamrater begynte finna sig temligen hemvarma på stället och att kamraten, som kommit sig till det kalla badet på isen, redan var oförmögen att fortsätta färden.

Sjelf begynte han blifva orolig öfver dröjsmålet på Mössenholmen. Den sjuka dottern låg i hans tankar. Han steg upp, sägande sig icke kunna stanna qvar längre.

„Nu pratar han igen“, lallade den druckne. „Han låtsar alltid vara bättre än andra, han, men vi ska’ bevisa, att vi inte ett dugg bry oss om honom. Åh-jo, vi hitta nog hem utan honom. Du är högfärdig, säger jag dig, Erik. Gå du bara din väg, vi gå vår!“

Erik insåg hvilken fara kamraterne kunde utsättas för, om de i det tillstånd, hvari de nu befunno sig, fortsatte hemfärden öfver isen, hvarför han försökte vidtala dem att qvarblifva öfver natten hos fiskaren på Mössenholmen. Huru det var, tycktes personerna i fråga äfven vara villige att foga sig efter hans önskningar.

Erik lemnade straxt derpå Mössenholmen, för att företaga färden till hemmet.

Då han närmade sig detta, såg han redan på långt håll, huru ljusen glimmade från den gamla kära kojans