fönster. Detta ljussken var så tilltalande, det blickade så vänligt emot honom.
Och nu, nu befann han sig på trappan till den låga kojan. Ej ett ljud hördes derinifrån stugan. En bäfvan smög sig plötsligt öfver honom. Hur månne det vara. med dottern? Lefde hon… eller…
Men hvarför skulle han också tänka det värsta?
Han öppnade dörren.
Hans hustru, som stod vid spiseln, sysselsatt med tillredandet af julmaten, skyndade emot honom.
„Nå, ändteligen är du här, kära Erik! Jag trodde redan att någon olycka händt dig. Isen är ju svag derute, och så tänkte jag att du möjligen hade tagit orätt väg… Men Gud ske lof, du är här nu igen… Flickan — ja, du får inte väcka henne nu. Det är just barnet, som har hållit modet uppe hos mig, skall jag berätta dig. Hon sa’: Far kommer nog genast, det vet jag bestämdt, för han har sagt att jag inte ska’ bli utan dockan, som han har lofvat åt mig. Och så somnade hon in så sött och godt, den lilla engeln. Ser du, hur hon sofver bra. Ja, vet du, jag tror, jag, att lillan är frisk som en fisk då hon stiger upp.“
De båda makarna stodo under stum beundran vid den lillas bädd i stuguvrån. Fadern placerade den medhafda dockan på barnets arm. Han tog härefter fram stadsförningen, hustruns julgåfvor, bestående af paket med kaffe och socker samt andra nyttiga saker.
Handtverkareenkan, som bott hos dem under somrarna, hade sändt Luthers Postilla åt fiskarmor, medan dottern tillställt henne en virkad bordduk, som täckte hela bordet och som, enligt hvad fiskarmor tyckte, gjorde det rasande fint i deras stuga.
