tåren, så ska’ vi ta oss en liten klar… Nå, god helg!”
Sedan den tidiga gästen pustat ut litet, lät han bränvinsglasets innehåll gå den gamla bepröfvade vägen. Och så yttrade han:
„Jag kommer just från Ytterskär. Der ä’ gråt och tandagnisslan vid det här laget, ska’ jag säga.“
„Nå, hvad har händt der?“ sporde de båda makarna på en och samma gång.
„Adolf har drunknat, och så har Lillholmens Janne med.“
Det var dessa båda färdkamrater, hvilka Erik qvarlemnade hos fiskarfolket på Mössenholmen, då han begaf sig derifrån. De hade således ändock icke blifvit qvar, utan begifvit sig bort öfver isen i mörker och natt, för att gå en hemsk död till mötes.
„Jo“, ifyllde Not-Nocken, „deras kälkar hittades i morgse derute vid hafsbandet, men sjelfva ha’ de gått till botten, och der ä’ de nu!“
Det rådde dödstystnad i fiskarstugan. De dervarande tänkte med stumt deltagande på de omkomne och deras arma hustrur och barn.
Erik kom äfven att tänka på, huru lätt också han kunnat få dela deras öde — om han icke haft tanken fästad vid hemmet, och — han blickade härvid på flickan i bädden och på den grant utstyrda dockan på hennes arm — om han ej haft lillans julgåfva i tankarna.
Hans hustru visste hvad han tänkte på, och en tyst, men uppriktig tacksägelsesuck höjde sig samtidigt ur tvenne tacksamma hjertan.
