„Lilla Helgonet“, Lili i „Lili“, Jum-Jum i „Mikadon“ och Molly i „Stackars Jonathan“.
Af ofvanstående repertoir framgår tydligt nog, hvilken mångsidig, maktpåliggande verksamhet fru Molander utvecklat under de 17 år hon tillhört Helsingfors svenska scen. Utrustad med en särdeles vacker och välskolad sångröst samt ett älskligt, intagande yttre, eger hon de mest afgjorda anlag för scenens konst. Under hennes vistelse i Finland ha dessa vackra talanger äfven erhållit en utveckling, som lika mycket hedrar konstnärinnan sjelf som den scen hon tillhör.
Att här specielt framhålla någon eller några af hennes mera förtjenstfullt återgifna roler, vore vanskligt, då man vet, att denna skådespelerska alltid samvetsgrant, formfulländadt och ända in i de minsta detaljer väl instuderar och återgifver de henne anförtrodda uppgifterna.
Hennes täcka apparition och ungdomliga liflighet, som aldrig tyckes lemna henne, är en borgen för att vi allt framgent skola få se och höra henne just sådan som vi lärt oss att värdera och högakta denna framstående skådespelerska.
