sågo ned med hånfullt förakt. I detta mindre afundsvärda läge valde han då den väg, som så ofta plägar anlitas i motgångarnes ögonblick: lastens till slutlig undergång ledande stig.
I detta nu stod han vid randen af detta mål. Af den en gång karaktersfaste, exemplariska ynglingen återstod nu blott en snart ramlande ruin. Han insåg det nog också sjelf, men saknade tillika mod och krafter att förbättra det sorgliga läget. De sista tiderna hade han visst då och då förtjenat sig något litet genom att uppsnappa notiser till stadens tidningar, men nu ville också denna förvärfskälla börja sina ut — hans notiser hade ej mer någon tillförlitlighet. Han bad mig lemna sig en liten hjelp. Han hade på det sista dygnet ej fått sig en bit mat. Jag lemnade honom en tia, ehuru jag nog förutsåg hvartill den skulle användas. Sedan åtskildes vi hvardera i den fasta tron att detta antagligen var vårt sista sammanträffande.
Någon tid härefter råkade jag åter vara på besök
i hufvudstaden. Jag hade då redan så godt som glömt
bort den sorgliga bild jag under mitt förra besök på
orten blifvit vittne till. Men en tillfällighet skulle
återväcka till lif den gripande synen. Jag återsåg vännen
Långqvist.
Han var då som ifrigast sysselsatt med sitt notismakeri. Han hade nu en gång för alla fått i sitt hufvud, att han hade en stor framtid åt det hållet och de ofta upprepade motgångarne sporrade underbart nog hans ifver i ännu högre grad.
