Han berättade med glädjestrålande uppsyn för mig huru han nere i norra hamnen fått fatt i en verklig godbit, hvarpå han minst skulle förtjena sig en tvåa. Han hade notisen redan färdig uppsatt; den lydde så här:
— Drunknad. Å Högholmen upptogs i går liket af en okänd mansperson. Närmare detaljer saknas. Möjligen föreligger här dock någon olyckshändelse. Liket kommer att undergå medikolegal besigtning.
— Och du är säker på att händelsen är faktisk?
— Visst tusan. Meddelarene hade varit åsyna vittnen på stället.
Han skyndade i väg med sin skatt.
Beklagansvärda man! Nu hade han helt visst åter låtit draga sig vid näsan af någon illistig spjufver.
Efter middagen råkade jag sitta vid det öppna fönstret till mitt rum, som vätte åt norra hamnen. Der nere vid stranden lågo tvenne sjåare och masade sig i solgasset.
— Hvad tror du, Janne, om Långqvisten, månne han skall få sig en sup för smörjan i dag?
— Åh så tusan heller. Då kunde ju hvem som helst skarfva ihop dagen i ända, så det blefve mynt af utaf bara f—n.
— Men historien låter i alla fall trovärdig och han lofvar helt visst när som helst svära på att den håller streck.
— Det der har han gjort många gånger förut redan, men blifvit körd på dörren.
— Men om han ändock nu skulle lyckas–––?
— Då får han naturligtvis lof att bjuda oss med på kalaset, och så sätta vi ihop ett halft dussin godbitar till.
