en sådan beskickning väcktes min uppmärksamhet på samma officer, som förut fixerat mig. En granat passerade nära öfver redouten, folket hukade sig ned för det fräsande ljudet. Huka er icke! skrek herrn, jag gapade på. Strax efter träffades min man af en förflugen gevärskula, som studsade ur såret. En ström af blod flöt ut. Med ena handen slog han sig för pannan, den andra kastade han om min hals, jag fattade honom om lifvet och utan att vackla sprang han med mig ur redouten. Jag förde honom vidare ner till en däld, der jag visste att en fältskär var sysselsatt med att förbinda sårade. Under vägen mumlade han för sig sjelf, som jag tyckte, någon bön eller välsignelse. När jag skildes från honom, kramade han min hand och sade: tack min vän, om jag lefver skall jag minnas er. Sådan var min första bekantskap med general v. Döbeln.“
Slaget vid Porrassalmi var måhända den skarpaste strid, som någonsin förr eller senare utkämpats mellan finnar och ryssar. Om man frånräknar de 100 man, hvilka gått med Stedingk till Tuukkala, stridde här något öfver 600 man i fulla 19 timmars tid emot åtminstone 6,000 fiender och vunno en lysande seger. „Rysligt var“, säger ofvan nämnde Brakel, „att efter slutad strid med lugnare sinnesstämning se den mängd menniskokroppar, som på ett så litet stridsfält lågo tätt vid hvarandra, både fiender och egna. Men högst förvånande var att se största delen af slagna fiender resa sig opp och öfverlemna sig som fångar. Dessa hade, då de ej mer sågo någon utväg att komma undan, kastat sig ner och lågo orörliga med de slagne.“
