läskdryck åt den sjuke, hvilken fortfarande under yrseln ömsom ropade på vatten, ömsom på champagne.
⁎
Luften i sjukrummet var mättad med en allt genomträngande, obehaglig karbollukt. Skymning rådde i rummet, då Augusti solens strålar utestängdes af rullgardinen, som nästan till hela sin längd var nedfälld framför fönstret.
Häradshöfdingen hade nu i trenne veckor befunnit sig inom sjukhusets murar, och han var på bättringsvägen.
Han hade varit dålig, mycket dålig, ja utan medvetande snart sagdt under hela denna tid. Nu skulle han dock åter blifva frisk. Men i och med detsamma han begynte känna sig bättre, kom ett slags ruelse, en underlig bäfvan öfver honom. Härunder riktades hans tankar på svunna tider, och för hans själs ögon framträdde en mängd bilder ur hans eget lif.
Han såg en ung flicka med barnsligt fromma, oskuldfulla drag — en vision af himmelsk fägring. Men huru det var, förändrades uttycket i den qvinliga uppenbarelsens sköna anlete. Han såg detta nu åter såsom aftärdt, lidande och tillika strängt förebrående. Och hon var icke mera ensam. En liten parfvel om fem år, mager och trasig, stod vid hennes sida.
Åh, han kände så väl igen den unga qvinnan. Han kunde nog äfven ana hvem den lille tillhörde. Han hade dock aldrig velat vidkännas barnet.
Så tyckte han att han befann sig i sitt anspråkslösa studentqvarter, i det lilla rummet i den låga bygg-
