hon hon skrattade så hjertligt, så godt och barnsligt åt alla de roliga historier, som han dukade fram, så ystert och glädtigt, som en öfverlycklig sjuttonåring någonsin kunde göra det.
Så hade en tid förflutit.
Hans gamla uppasserska, flickans mor, blef åter så pass frisk, att hon kunde aflösa dottern i hennes egenskap af städerska. Men han kunde ej då mera fördraga den gamla narraktiga qvinnan, isynnerhet sedan hon gjort honom det meddelandet, att det ej stod rätt till med dottern och då hon vågade påstå att han, „magistern“, var orsaken dertill.
För att undgå hennes ständiga förebråelser och otrefliga beskärmelser, flyttade han till en annan del af staden, der han fick sig en annan uppasserska, en, som åtminstone lemnade honom fredad för jeremiader.
Han förde sedan ett gladt studentlif, men undanstökade ändock sina examina med glans, blef välbeställd tjensteman, festade med kamrater i sällskap med varietée-divor och andra nöjets prestinnor.
Någon gång hade händt sig, att hans tankar se så der i förbifarten kommit att riktas på uppassarmadammen i Kronohagen och hennes täcka dotter. Han hade förgått sig, det visste han och det erkände han, men han bjöd till att trösta sig dermed, att sådant var någonting alldeles vanligt här i verlden. Dylika små snedsprång förekommo öfverallt och skulle alltid förekomma. Hvarför skulle då han göra sig samvete deröfver mer än andra? Sedermera gaf han sig ej heller någon tid att tänka på denna, i hans tanke mindre betydande sak. Hans tjenstemannaverksamhet och de bullrande nöjena togo alla hans tankar och all hans tid i anspråk.
| 5 |
