Men nu, under sjukdomens oförlikneligt långa dagar och timmar, nu hade han ändock fått tid att tänka äfven på dem han förorättat, och hans skuldregister framstod för honom i hela dess vidd.
Samvetets omutligt stränga röst hviskade i hans öra, att han handlat lågsinnadt, i hög grad oädelt. Och denna röst lemnade honom ej någon ro, den uppenbarade sig både då han sof och då han var vaken.
Hon, den unga qvinnan med det aftärda, lidande och förebående uttrycket i ansigtet framskymtade ständigt ur rummets dunkel. — Och han var med, den lille parfveln. De lemnade honom ej, dessa bilder.
Och huru de sålunda anklagande förföljde honom, kom han också slutligen till ånger, djup och helig ånger. Han lofvade sig, att göra allt, allt för att försona sig med dem, emot hvilka han brutit. Men skulle den gamla och hennes dotter också förlåta honom? Skulle väl deras ädelmod sträcka sig så långt?
Ångern utgör, då den är uppriktig och sann, en den helsosammaste balsam för själen. — Häradshöfdingen kände sig lättare till sinnes efter det denna ångerfulla stämning blifvit förherskande hos honom.
Han begynte nu tänka på, hvarest föremålen för dessa hans ifriga tankar vore att anträffa.
Då hörde han, huru sköterskan med lätta, tysta steg inträdde i sjukrummet. Efter det han vaknat ur feberyrseln hade han ej brytt sig om att intressera sig för den person, som omhänderhade hans vårdande. Han hade icke vexlat något annat ord med henne än dem han nödvändigt behöfde, då han önskade en läskdryck eller då han behöfde hennes hjelp vid flyttandet af dynan under hufvudet. Han visste ej heller om den betje-
