nande var gammal eller ung, då den i rummet rådande skymningen icke tillät honom att bedöma detta.
Men nu tyckte han att han behöfde meddela sig med någon. Han yttrade vänligt:
„Kanske får jag be er vara så god och höja litet på rullgardinen. Om jag inte misstar mig, så skiner solen derute, och mina ögon böra väl redan tåla vid någon glimt deraf.“
Tyst närmade sig sköterskan fönstret. Hon fattade snöret och begynte sakta draga upp gardinen. Häradshöfdingen följde henne med blickarne. Vid det ymnigt inströmmande dagsljuset betraktade han den smärta gestalten, som under sysslandet med gardinen hade ansigtet vändt mot fönstret.
Men hon vände om sig. Hvad? Åter denna bild! Återigen hade han ju henne för ögonen, bilden af uppasserskans dotter, som alltid infann sig för att förebrå honom. Hittills hade han endast sett henne i drömmen eller för sin själs ögon i tankarne. Nu visste han att han var vaken, verkligt vaken, och ändock stod hon der, lifslefvande, aftärd och med det lidande uttrycket i ansigtet.
Men hon uppträdde nu ej förebrående och anklagande, det såg han. Den var så vänlig, så hjertegod, den blick, som hon riktade på honom.
„Hur är det med häradshöfdingen? Ni såg nyss så kry ut, men det ser ut att vara sämre med er nu igen. Ni måste vara alldeles lugn och stilla…...“
Han reste sig upp i bädden i sittande ställning. Han hade ju hört henne tala till honom, och han visste, att han var vaken. Det var uppasserskans dotter, lifs-
