 |
En eller flera illustrationer borde infogas här, som återfinns på sidan 90 i filen Lördagsqvällens jul- och teater-kalender (Hfrs, 1891).djvu. |
Ett reseminne.
Jag hade ren för längesedan glömt den lilla tilldragelsen, om den nu ens kan kallas en tilldragelse, ty så obetydlig var den. Men genom en tillfälligheternas lek råkade jag häromdagen sammanträffa med den person, som då för ett år tillbaka var mitt ressällskap. Och genast hade jag hela situationen för mig så klar som om det varit i går jag varit vittne till den. Personer, röster åtbörder — allt.
Det var tidigt på morgonen under en resa söderut. Morgonsömniga, tysta och dåsiga voro mina få kupékamrater. En gammal fru med glasögonen nedskrunna på näsan satt och stickade hvarf efter hvarf på sin strumpa, utan att en enda gång se upp. Från en vrå hördes de lugna, jemna andetagen af en sofvande gosse, som låg med hufvudet lutadt i sin moders knä. En ung flicka i jokeymössa vände gäspande blad efter blad af en utklipt följetongsroman. Jag gäspade också och företog mig att stirra ut genom fönstret i brist på bättre sysselsättning. Ty mitt ressällskap och jag hade edan föregående dag hunnit förbruka hela vårt förråd
