IX.
Åter förgingo några år, utan att ringen på minsta sätt lät tala om sig. Men så hände det, att jungfru Malvina Spaak flyttade till Hedeby såsom husföreståndarinna, år 1788. Hon var en fattig prästdotter från Sörmland, hade aldrig förr satt sin fot inom Värmlands gränser och hade inte en aning om förhållandena på det ställe, där hon skulle tjäna.
Redan samma dag, som hon hade anlänt, kallades hon emellertid in till friherrinnan Löwensköld för att mottaga ett ganska egendomligt förtroende.
»Jag anser det rättast», sade matmodern, »att genast tala om för jungfrun, att det inte kan nekas, att det spökar här på Hedeby. Det händer inte så sällan, att man i trappor och gångar, ja, ibland till och med inne i rummen, möter en stor, grov karl, som är klädd i höga kragstövlar och blå uniformsrock, ungefär som en gammal karolin. Han står framför en alldeles plötsligt, då man öppnar en dörr eller kommer till en avsats i trappan, och innan man ens hinner undra vem han är, försvinner han. Han gör en ingenting,