blå rock alldeles som gamle generalen på porträttet och i likadana ofantliga kragstövlar. Ansiktet kunde hon inte fullt känna igen, det hade varit något grått, något dimmigt över dragen.
Jungfru Spaak stannade en god stund på vinden för att sansa sig. Tänderna hackade, och benen veko sig under henne. Om hon inte hade haft middagsmaten att tänka på, så hade hon aldrig kommit utför vindstrappan igen. Hon beslöt genast att behålla för sig själv vad hon hade sett och inte låta de andra skämta med sig.
Emellertid kunde hon inte få Generaln ur sina tankar, och något eget måtte ha synts på henne, ty man hade knappast satt sig till middagsbordet, förrän sonen i huset, en nittonåring, som just var hemkommen från Uppsala för julferiens skull, vände sig till henne.
»I dag har jungfru Spaak sett Generaln», sade han, och vid detta burdusa tilltal kom hon sig inte för att neka.
Med ens fann sig jungfru Spaak vara huvudpersonen vid bordet. Alla vände sig till henne med frågor, som hon dock besvarade så knapphändigt som möjligt. Olyckligtvis kunde hon inte neka, att hon hade blivit litet rädd, och då fick man obeskrivligt roligt. Rädd för Generaln! Nej, det kunde väl inte falla någon in.
Jungfru Spaak hade redan förut lagt märke till att baronen och friherrinnan aldrig togo del i skämtet om Generaln. De bara läto de andra hållas
