sade de unga fröknarna, »och det intresserar honom att följa med vad vi företar oss här på Hedeby. Man kan inte förmena honom det lilla nöjet.»
Jungfrun, som måste gå in i skafferiet för att i fred för pigornas gäckeri skaka och hacka tänder, var gång hon hade sett Generaln, skulle nog helst ha velat, att han inte så mycket hade intresserat sig för Hedeby. Men hon förstod, att den övriga familjen rentav skulle ha saknat honom.
Man satt till exempel en lång kväll vid sitt handarbete. Man spann eller man sömmade, lektyren kunde ibland ta slut och samtalsämnena också. Då uppgav plötsligt en av fröknarna ett anskri. Hon hade sett ett ansikte, nej, egentligen bara två rader blänkande tänder, tätt inpå rutan. Man skyndade att tända en lykta, man öppnade förstudörren, alla fruntimmerna med friherrinnan i spetsen rusade ut för att finna fridstöraren. Men naturligtvis kunde man ingenting upptäcka. Man gick tillbaka in, skruvade till fönsterluckorna, ryckte på axlarna och sade, att det nog inte var någon annan än Generaln. Men under tiden hade man blivit vaken. Man hade fått något att undra på, spinnrockshjulen svingade med ny fart, pratet kom i gång.
Hela familjen var övertygad, att så snart som man hade lämnat matsalen på kvällen, tog Generaln rummet i besittning och att man skulle ha funnit honom där, om man hade vågat sig in i
