rummet. Och de hade ingenting emot, att han höll till där inne. Jungfru Spaak trodde, att de funno behag i tanken, att den fredlöse stamfadern fick draga in i ett varmt och gott rum.
Det hörde till Generalns egenheter, att han ville finna salen städad och ordnad, då han flyttade in där. Var kväll såg jungfrun hur friherrinnan och fröknarna plockade ihop sina arbeten och togo dem med sig, spinnrockar och sybågar buros också ut i ett annat rum. Inte så mycket som en trådända lämnades kvar på golvet.
Jungfru Spaak, som sov i kammaren innanför salen, vaknade en natt vid att något föremål med en hård duns slog mot väggen, där bädden stod, och sedan rullade utåt golvet. Hon hann knappt sansa sig, innan en ny skräll följde och ett nytt rullande, och detta upprepades ännu två gånger.
»Herremingud, vad tar han sig nu till där inne?» suckade hon, ty hon förstod ju från vem bullret härrörde. Det var verkligen intet trevligt grannskap. Hon låg och kallsvettades hela natten av fruktan för att Generaln skulle komma in och gastkrama henne.
Hon tog både köksan och huspigan med sig på morgonen, då hon skulle gå in i salen för att se vad som hade hänt. Men ingenting var förstört, ingen oordning märktes, utom att fyra äpplen lågo mittpå golvet. Ack, ack, man hade ju suttit och ätit äpplen vid brasan förra kvällen, och fyra äpplen hade blivit kvarglömda på spiskransen.
