Men så kom det förskräckliga bakslaget. När jungfrun skulle lämna in silvret till friherrinnan, fattades två skedar, en matsked och en tesked.
Det blev en uppståndelse. Det kunde inte hända något värre i ett hus på den tiden, än att något av silvret fattades. Det blev en feber, en oro på Hedeby. Man gjorde ingenting annat än sökte. Man påminde sig, att en skojarkäring hade varit inne i köket själva kalasdagen, och man var färdig att resa långt uppåt finnmarken för att få tag i henne. Man blev misstänksam och oresonlig. Matmodern misstänkte hushållerskan, hushållerskan pigorna, pigorna varandra och hela världen. Än den ena, än den andra visade sig med rödgråtna ögon, därför att hon trodde, att de andra trodde, att hon hade lagt sig till med de två skedarna.
Detta hade pågått i ett par dagar, ingenting hade man funnit, och jungfru Spaak var nära förtvivlan. Hon hade varit i svinhuset och undersökt svinens matho för att se om skedarna kunde ha hamnat där. Hon hade smugit upp på pigornas klädesvind och i all hemlighet genomletat deras små kistor. Allt hade varit förgäves, och nu begrep hon inte var hon vidare skulle söka. Hon märkte, att friherrinnan och hela hushållet misstänkte henne, som var främmande. Hon skulle bli uppsagd, det kände hon på sig, om hon inte sade upp sig själv.
Jungfru Spaak stod lutad över köksspisen och grät, så att tårarna föllo fräsande ner på den heta
