hällen, då hon hade en känsla av att hon borde vända sig om. Hon gjorde så, och se, där stod Generaln borta vid köksväggen och pekade på en hylla, som satt högt uppe i så obekvämt läge, att man just aldrig tänkte på att lägga dit något.
Generaln försvann som vanligt i samma ögonblick, som han blev synlig, men jungfru Spaak lydde hans vink. Hon tog fram trappstegen ur skafferiet, flyttade den till hyllan, sträckte upp handen och fick fatt i en gammal smutsig disktrasa. Men i trasan lågo de båda silverskedarna inrullade.
Hur de hade kommit dit? Säkert hade det skett utan någons vetskap och vilja. Under den gränslösa brådskan på ett stort kalas kunde allting ske. Trasan hade blivit undanslängd, därför att den låg i vägen, och silverskedarna hade följt med, utan att man hade märkt det.
Men nu voro de återfunna, och jungfru Spaak bar lyckostrålande in dem till friherrinnan och blev återigen alla människors högra hand och hjälpreda.
Intet ont, som inte har något gott med sig. Då unge baron Adrian kom hem fram på våren, fick han höra talas om att Generaln hade visat jungfru Spaak en ovanlig ynnest, och han började genast uppmärksamma henne på ett alldeles särskilt sätt. Så ofta han kunde, uppsökte han henne i salskammaren eller ute i köket. Än kom han, under förevändning att han behövde en ny rev till sitt metspö, än sade han, att det var den goda lukten
