kände honom. Ibland kastade han upp huvudet, skämtade och hittade på skälmstycken värre än någon annan. Men vad han än företog sig, fanns det ett obeskrivligt behag i hans åtbörder, hans röst, hans leende.
Jungfru Spaak hade varit i kyrkan en sommarsöndag och vandrade hemåt på en liten genväg, som löpte snett över prostgårdsgärdena. En och annan av kyrkfolket hade slagit in på samma väg, och jungfrun, som hade bråttom, måste gå förbi en kvinna, som gick för långsamt för henne. Strax därpå kom jungfrun fram till en stätta, som var rätt besvärlig, och tjänstaktig som hon alltid var, tänkte hon på den långsamma vandrerskan och stannade för att hjälpa henne över gärdesgården. Hon räckte henne handen och märkte då, att kvinnan inte var så gammal, som hon först hade trott. Hon var ovanligt slät och vit i hyn, så att jungfrun tänkte, att det gott kunde hända, att hon inte var mer än femtio år. Fastän hon tydligen inte var annat än en vanlig bondkvinna, hade hon en egen värdighet över sig, liksom hade hon upplevat något, som hade höjt henne över hennes stånd.
Då kvinnan hade blivit hulpen över stättan, gingo jungfrun och hon bredvid varandra på den smala stigen.
»Det är visst jungfrun, som står för hushållet på Hedeby», sade bondkvinnan.
»Ja, det är det», svarade jungfru Spaak.
