fick vara i den mannens närhet, som han hade tjänat och dyrkat under hela sitt liv.
När generalens kista sattes ner i den murade gravkammaren, som han hade lagat i ordning åt sig på Bro kyrkogård, satt alltså kungaringen kvar på vänstra handens pekfinger. Det var många av de närvarande, som ömkade sig över att en sådan klenod skulle följa död man i graven, ty generalens ring var nästan lika känd och ryktbar som han själv. Man berättade, att det fanns så mycket guld i den, att det kunde ha räckt till att köpa en gård för, och att den röda karneolen, där kungens namnchiffer var ingraverat, inte hade mindre värde. Man tyckte allmänt, att det var hedersamt av sönerna, att de inte hade satt sig emot faderns önskan, utan låtit honom behålla dyrgripen.
Om nu generalens ring i verkligheten var sådan, som den avbildats på tavlan, så var den en ful och klumpig tingest, som knappast någon människa nuförtiden skulle vilja bära på sitt finger, men det hindrar inte, att den var ofantligt uppskattad för ett par hundra år sedan. Se, man får tänka på att alla smycken och käril av ädel metall med bara några få undantag hade måst utlämnas till kronan, att man hade haft att kämpa mot Goertzens dalrar och statsbankrutt och att för många människor guld var något, som de hade hört talas om, men aldrig sett. På det sättet kom det sig, att folk inte kunde glömma bort
