XI.
Unge baron Adrian låg nerbäddad i föräldrarnas stora säng, blek och orörlig. Om man lade fingret på handleden, kunde man känna, att blodet ännu strömmade fram, men nästan omärkligt. Han hade inte återfått sansen efter den djupa svimningen, men livet var inte utslocknat.
Någon läkare fanns inte i Bro socken, men en dräng hade ridit till Karlstad vid fyratiden på morgonen för att söka skaffa en. Det var sex mils resa, och om doktorn var hemma och ville fara ur staden, kunde man vänta honom snarast om tolv timmar. Men man måste också bereda sig på att det kunde dröja både en och två dagar, innan han infann sig.
Friherrinnan Löwensköld satt vid sängens ena sida och tog inte ögonen från sonens ansikte. Hon tycktes tro, att den svaga livsgnistan inte skulle slockna ut, om hon satt där oavlåtligt vakande och vaktande.
Baronen satt stundom vid andra sidan av bädden, men han förmådde inte hålla sig stilla. Han tog den ena slappa handen mellan sina och kände på pulsen, han gick fram till fönstret och blickade
