neråt vägen, han gjorde sig en tur inåt rummen för att se på salsklockan. Därvid svarade han på de ivriga frågor, som stodo att läsa i döttrarnas och guvernantens ögon, med en skakning på huvudet och gick tillbaka in i sjukrummet.
Dit in fick annars ingen komma mer än jungfru Spaak. Inte döttrarna, inte heller någon av pigorna, endast jungfrun. Hon hade den rätta gången, den rätta rösten, hon passade i ett sjukrum.
Jungfru Spaak hade vaknat mitt i natten vid Adrians anskri. Då hon strax därpå hade hört det tunga fallet, hade hon rusat upp. Hon hade kastat sig i kläderna, hon visste inte hur, men det hörde till hennes vishetsregler, att man aldrig skall springa ut oklädd, ty då kan man ingen nytta göra. I salen hade hon mött friherrinnan, som hade kommit för att kalla på hjälp, och därpå hade hon och föräldrarna lyftat upp Adrian i den stora dubbelsängen. Till en början hade de alla tre trott, att han redan var död, men så hade jungfru Spaak märkt en liten rörelse i pulsen vid handleden.
De hade företagit några av de vanliga upplivningsförsöken, men den lilla livsgnistan var ytterligt svag, och vid allt, vad de gjorde, tycktes den bara avtaga i kraft. Snart blevo de modlösa och tordes ingenting företaga sig. Det var bara att sitta och vänta.
Friherrinnan tyckte om att ha jungfru Spaak där inne, därför att hon var alldeles lugn och fullkomligt viss om att Adrian snart skulle vakna upp
