igen. Hon lät jungfrun pyssla om sig, lät henne kamma håret och sätta på skorna. Då klänningen skulle på, måste hon resa sig, men hon överlämnade åt jungfrun att knäppa och jämka och tog inte ögonen från sonens ansikte.
Jungfrun kom in till henne med en kopp kaffe och förmådde henne med vänlig enträgenhet att dricka ur den.
Friherrinnan hade en känsla av att jungfrun hela tiden var inne hos henne, men jungfrun var också ute i köket och såg till, att folket fick sin mat som vanligt. Hon glömde ingenting. Hon var blek som döden, men hon skötte sina sysslor. Herrskapets frukost kom på bordet i rättan tid, och vallpojken fick matsäck med sig, då han drog bort med korna.
I köket frågade tjänstfolket vad det var, som hade kommit åt unge baron, och jungfrun svarade, att det enda man visste var, att han hade kommit inrusande till föräldrarna och ropat något om Generaln. Därpå hade han svimmat, och nu var det omöjligt att få liv i honom.
»Det är ju säkert, att Generaln har visat sig för honom», sade köksan.
»Är det inte märkvärdigt, att han far så omilt fram mot en av sina egna?» undrade huspigan.
»Å, han förlorade väl tålamodet med dem. De gjorde ju ingenting annat än skrattade åt honom. Han ville väl ha sin ring.»
»Du måtte väl inte tro, att ringen finns här